Feeds:
Inlägg
Kommentarer

SBN möte

SBN har haft en heldags styrelsemöte idag. Det finns så mycket att göra…

Tyvärr ökar hela tiden antal ärenden vad det gäller bortföranden och kvarhållanden av barn, och UD räknar med att ökningen kommer att fortsätta. Vår fråga är då: Vad gör myndigheterna för att förhindra denna ökning? Vilken beredskap har man? Hur utbildar / informerar man tjänstemän och personal inom förvaltningar, polis och domstolar? Vilka lagändringar diskuterar politikerna?

Det känns väldigt tyst…

Allt medan fler barn försvinner.

Idag har det varit ett stort intresse från medias sida angående Bortföranden av Barn, allt tack vare ett inslag i P1 i morse.

SBN blev i fredags kontaktade av en journalist från P1 som ville göra ett inslag med någon drabbad förälder samt med UD. Det resulterade i det inslag som sändes i P1 idag, där förutom min medverkan, även Ia Sweger, (en av de mest erfarna familjerättsadvokaterna i Sverige, tillika mitt ombud), samt UD:s presschef Anders Jörle intervjuas.

Jag är tacksam varje gång som fokus sätts på det ökande problem som bortförande och kvarhållande av barn är. Det kan inte nog debatteras, diskuteras och skrivas om. Jag önskar lagändringar, samarbete mellan myndigheter, riskbedömningar, barndomstolar och kanske mest av klokare föräldrar och även en ökad medvetenhet hos alla vuxna i samhället. Det är aldrig ok att bortföra eller kvarhålla ett barn, det är aldrig ok med umgängessabotage eller egenmäktighet med barn. Aldrig. Inför en nolltolerans och öka barnens rättssäkerhet och skydd!

Jag får ibland kommenterar om att ”Vid vill ju stanna hos sin pappa och då är det ju ingen kidnappning”. Men ett barn som bara har en förälder att ty sig till, som inte har någon annan i världen, det barnet är lojal mot den föräldern. Oftast är den bortförande föräldern pressad, mår psykiskt dåligt och är instabil. Hur kan vi då begära att ett barn ska sätta sig upp mot den föräldern, den person som barnet är helt utlämnad till? Vi vuxna är ofta fega och tycker att det är jobbigt att hantera liknande situationer, men vi kräver att ett barn ska klara av det…

Min son har i domstol i Bosnien sagt att jag slår honom och låser in honom. Min son som inte kunde sova utan att jag läste godnatt saga, som inte kunde somna utan att jag höll om honom, som älskade att sitta i knä,och som var/är den mesta fantastiske underbare pojke man kan önska sig. Min son som försökte hjälpa och rädda sin pappa som mår dåligt. När inga vuxna klev in, när inte myndigheterna kunde skydda och hjälpa Vid och frånta honom ansvaret, då gjorde han vad han trodde han var tvungen till. Att ljuga om sin mamma, för att hjälpa sin pappa. Han mer eller mindre tvingades av sin pappa att ljuga och han fick agera förälder åt sin egen pappa.

Dessa utsatta barn som drabbas av att bortföras av en av sina egna föräldrar, dessa barn, som min son är en av, de försöker bara  överleva… Så gott de kan. Och vi kan inte stjälpa över ansvaret på dem, det är inte de själva som ska hjälpa sig hem, det är vi som måste hjälpa dem. Det är inte deras ansvar, har aldrig varit, trots att de ofta tvingas ta ansvar för en förälder som mår psykiskt dåligt. Vi måste fortsätta att kämpa för att de ska få vara barn igen, att de ska få tillbaka sin vardag, sitt liv, båda sina föräldrar.

Jag pratade precis med en mamma vars dotter är bortförd till Palestina. Pappan hade ringt till mamman för några veckor sedan för att kräva att hon  skulle ta bort dotterns svenska namn. Mamman vägrade, vilket resulterade i att den lilla dottern i stället ringde sin mamma och bad samma sak, men med orden ”Om du inte tar bort mitt svenska namn, så vill jag aldrig mer träffa dig”.

Ungefär samma sak sa Vid till mig när jag träffade honom i maj i Trebinje. ”Mamma, om du inte tar bort efterlysningen på pappa, så vill jag aldrig mer träffa dig”

Det är slående hur föräldrar på nästan exakt samma vidriga sätt utnyttjar sina barn.

Jag vill åka till Paris igen med Vid. Jag vill fungera som en  mamma igen till Vid. Vid är lika närvarande nu, som när han var fysiskt här. Han finns varje dag i mina tankar. Varje dag. Jämt och Alltid.

Ingen som läser detta kan tycka det är ok att jag inte får prata med Vid, att jag inte får ha någon kontakt med honom och att jag förvägras detta av min sons pappa. Ingen som vuxen eller förälder kan väl någonsin ta parti för dessa föräldrar som begår faktiska brott mot sina egna barn.

Det kanske mest avskyvärda av allt, är att Vid nekades av sin pappa att ringa hem till Sverige för att ta farväl av sin mormor som dog i augusti i år. Min mamma blev med kort varsel mycket sjuk i cancer, och hon dog utan att hon fick höra sitt enda barnbarns röst igen. Trots att jag via socialtjänsten i Trebinje bönade och bad om detta. Hon drömde om Vid på natten två dagar innan hon dog.

Hon drömde om att Vid var hemma igen.

Barnens rätt

Jag har kontakt med många andra föräldrar som är i samma situation som jag, dvs att deras barn är bortfört av den andra föräldern. Våra situationer kan se lite olika ut. Ibland vet man inte alls var barnet/barnen finns. Ibland får man kanske t o m prata med sina barn, (oftast med olika villkor som krav), även om man inte tillåts träffa dem. Vad det hela dock alltid handlar om är makt och kontrollbehov, något som helt styr den bortförande förälderns agerande. Det handlar aldrig barnens bästa. Aldrig. Det handlar aldrig om kärlek. Tvärtom.

Att veta att Vid växer upp i snedvriden värld, som helt kontrolleras av hans pappa, det gör mig oerhört orolig. Att veta att dagarna går, dagar och månader som aldrig kommer tillbaka, det gör mig också fruktansvärt ledsen. Ledsen främst för min sons skull som berövas en normal uppväxt. En uppväxt med tillit, kärlek och trygghet. En uppväxt utan kontrollbehov och maktutövande.

Vare sig våra saknade barn finns i Rumänien, Storbritannien, Bosnien eller Libyen, så finns där en förälder som  som lever med förljugen verklighetsuppfattning, som är så förblindad av hat, hämnd och kontrollbehov att han eller hon inte ser sitt eget barns behov. Sitt barns behov av kärlek från sina båda föräldrar.

Och då… har man tappat hela sin rätt att kallas för förälder. Det handlar inte om föräldrarnas rätt till sina barn. Det handlar om barnens rätt till sina föräldrar. Till föräldrar som verkligen fungerar som föräldrar.

ny motion

Riksdagsmännen Annelie Enochson och Yvonne Andersson förbereder just nu en ny motion gällande bortförande av barn. Jag är glad att det finns de som kämpar oförtrutet för barns rätt, och för att ändra arbetssätt, lagar och rutiner för att förhindra och förebygga bortföranden.

Innan vår familj drabbades för 4 år sedan, var det för mig något overkligt och orealistiskt. Ett barn som kidnappades, ett barn som fördes utomlands och förvägrades all kontakt med den andra föräldern…det var en overklig mardröm. Jag hade ändå levt med det hotet sedan Vid föddes, men ville inte tro att det en dag skulle bli vår verklighet. Att Vid skulle bli det kidnappade barnet.

Jag kan tyvärr inte säga att det har skett några konkreta förbättringar under dessa 4 år, men ju mer vi diskuterar och pratar, ju mer media uppmärksammar den krassa verklighet som många barn möter, ja, då kanske det kan ske en förbättring.

Därför välkomnar jag allt politiskt arbete som sker, angående Bortförda Barn.

Tack Annelie och Yvonne för ert arbete!

Födelsedag

I förra veckan fyllde jag år. Det är inte så viktigt längre med födelsedagar, dagar, månader, år som går… Tiden som går fortare än jag någonsin trodde. För fyra år sedan fick jag detta födelsedagskort från Vid.

Det sista. Jag har inte fått några fler. Jag har i själva verket inte fått ett enda brev, kort, telefonsamtal. Inte ett livstecken under 4 år.

 

 

Den här sommaren har inte varit som någon annan sommar, och jag har desperat försökt få kontakt med Vid men inte lyckats.

Jag har ringt och ringt till det enda telefonnummer som jag har, men inte fått något svar. Jag har förgäves skickat meddelanden till socialtjänsten i Trebinje som kontaktat Vids pappa, (de vägrar att lämna ut telefonnummer till mig så att jag kan ringa direkt), men han låter då hälsa att om ”jag inte tar bort den internationella efterlysning som finns på honom, så kan Vid inte prata med mig eller ngn annan i min familj”.

Det här handlade dock om ett akut behov att Vid skulle få prata med sin familj här i Sverige. Det handlade inte alls om Vids pappa. Det handlade bara om Vid. Om att Vid skulle få säga hej då till en älskad och nära.

Men nu är det för sent. Hur kan man vara så grym?

Idag hålls förhandling mot den mamma som gömde sin dotter i över 4 år utomlands. Flickans pappa har under alla dessa år inte haft någon vetskap om var hans dotter har befunnit sig. Det är en ofattbar situation att hamna i som förälder, men ännu värre för det barn som drabbas. Konsekvenser som kanske inte kan ses eller förstås, men som finns där. En hel familj drabbas, pga av den bortförande förälderns egoism och bristande självinsikt. Oftast mår en förälder som drastiskt kidnappar sitt eget barn mycket psykiskt dåligt, och förstår inte vilken skada den utsätter sitt barn för.

Den 14 juli skrev Ystads Allehanda ett reportage om Karl-Erik och hans barn, Sammy och Emma. De båda bortfördes till Bagdad i Irak av sin mamma. Karl-Erik är liksom jag själv engagerad i SBN, och förra sommaren bakade jag och Sammy pizza hemma i köket hos våra vänner Lina och Jake i Simrishamn. Vardagliga, självklara händelser. Att umgås med vänner och familj. Laga mat, baka pizza.Sådant som man tar för givet. Sådant som man saknar allra mest.

Jag kan inte baka pizza med Vid längre. Jag kan inte sitta och skratta med honom tillsammans våra vänner, äta mat, sitta runt ett samlat bord, fnissa, hälsa på vänner, umgås, vara… Att som barn få finnas i en stor trygg varm gemenskap, med en självklar plats, det borde vara alla barn förunnat. Att få vara nära båda sina föräldrar, på sina egna villkor, där det är tillåtet att få sakna mamma eller pappa, och få prata med dem om de just inte är där för stunden. Det får inte Vid längre.

Det är ofattbart hur vuxna människor, föräldrar, kan skada sina barn så mycket. Kan förstöra ett liv för så många. För vad? Vissa saker kan inte repareras, kan inte fås tillbaka. Den tid som försvinner, de åren som går kommer aldrig tillbaka. Det som jag ser fram emot är den tid som jag kommer att få med Vid. Längre fram. När han kommer hem. Att hitta tillbaka till varandra. Men det är med sorg i mitt hjärta som jag saknar honom nu. Han var 11 år när han försvann. Nu är han 14. Viktiga, betydelsefulla år.

Tillåt inte föräldrar att prata illa om sitt barns mamma eller pappa framför sitt barn. Säg ifrån. Pratar en förälder om att föra bort sitt barn, larma! Ta varningssignaler på allvar. Är barn oroliga och nervösa, prata med dem. Fråga! Våga vara lite jobbiga och lägg er i. Engagera er!

Och låt oss börja med att inte acceptera egenmäktighet med barn. Det är inte ok att kidnappa eller kvarhålla ett barn bara för att man råkar vara barnets mamma eller pappa. Öka straffvärdet. Inför nolltolerans. Öka kunskapen i domstolsväsendet, sociala myndigheter och skolor. Vad kan vi göra för  att förhindra bortförande, kidnappningar, kvarhållande och umgängessabotage?

Livet blir aldrig mer sig likt efter att ett barn försvinner.

 

Vårt liv är ändå ganska bra nu, säger Karl-Erik Bolin. Men det som hänt har satt sina spår. Alla de miljoner sekunder jag låg och stirrade i taket och tänkte att barnen var försvunna för evigt. Ovissheten höll på att knäcka mig. Mycket har förändrats för oss och livet blir nog aldrig detsamma igen. Men barnen har landat nu och vi har varandra, barnen och jag. Att höra dem springa ned för trappan här i huset, att få äta frukost tillsammans, äta alla sockerkakor de bakar och höra dem sjunga och ivrigt berätta vad som hänt under dagen när vi åker bilen hem från skolan, det är fantastiskt.

http://www.ystadsallehanda.se/tomelilla/article1511265/Hovrattens-dom-blev-10-manaders-fangelse.html

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.