En vädjan om hjälp

Min son Vid togs av sin pappa Zelimir (Nino) Radosh från Mariaskolan på Södermalm i Stockholm den 25 mars 2008. Jag pussade min son hej då på morgonen innan han gick till skolan och sedan dess är han borta… Efter den dagen har jag bara sett min son som hastigast en enda gång.

Svea Hovrätt förstärkte 15-16 maj tingsrättens vårdnadsbeslut och gav mig ensam vårdnad om Vid, men redan dagen efter, den 18 maj försvann pappan med Vid ut ur landet. Pappan är av serbiskt ursprung och misstankarna fanns att han rest med Vid till Montenegro, Serbien eller Bosnien.

Fram till september 2008 fanns inga spår av vare sig pappan eller Vid. Interpol sökte efter pappan som är internationellt efterlyst och häktad i sin frånvaro. Vid är registrerad internationellt som ”missing child”. Jag fick inga som helst livstecken från pappan, mer än att han via mäklare sålde sin lägenhet, (som inte hade några som helst betänkligheter att sälja pappans lägenhet). Han hade också kontakt med personer i Sverige som dock vägrade lämnade ut information om var pappan befann sig.

I september häktades pappan av polisen i Trebinje i Republika Srpska och fördes till domstolen i Sarajevo. Ett hopp tändes att Vid snabbt skulle återföras till Sverige. Tyvärr beslutade domstolen i Sarajevo att pappan skulle släppas, eftersom han skaffat bosniskt pass och bosniska medborgare ej utlämnas. Ett sätt att medvetet kringgå lagen alltså. Pappan hade även helt olagligt skaffat bosniskt pass till Vid, som trots anmälan från Svenska ambassaden och UD ännu ej dragits tillbaka.

En Haaganmälan om återförande av Vid hade lämnats in till Montenegro tidigare i juni, men riktades nu till Bosnien-Hercegovina.

Jag reste själv ner i september till Trebinje för att söka efter min son. Jag besökte skolan där Vid skrivits in för att försöka få träffa honom, men då pappan fick vetskap om att jag varit där försvann han med Vid, samt flyttade från den adress som lämnats ut till Svenska ambassaden. Efter det har ingen ny adress eller telefonnummer till pappan och Vid lämnats ut av myndigheterna i Trebinje.

Jag har rest ner till 5 Haag-förhandlingar som hållits vid den lokala domstolen i Trebinje. Inte vid något tillfälle vid de fyra första förhandlingarna har jag fått någon möjlighet att få träffa mitt barn. Jag har haft med mig brev från Vids klass, samt presenter, som Socialtjänsten där dock vägrat att lämna över till Vid. Vid den sista förhandlingen fick jag mycket kort träffa min son, dock enbart i närvaro av advokater samt den bosniska socialtjänsten. Han var blek och mager och verkade må både fysiskt och psykiskt dåligt.
Inga av myndigheterna i Republika Srpska har velat samarbeta eller ha en kommunikation med mig. Att jag är ensam vårdnadshavare accepteras inte av myndigheterna, jag har inga som helst rättigheter där gällande mitt barn.

Ett genomgående drag har varit att förhandlingar skjutits upp samt försenats. Första förhandlingen sköts upp efter 5 minuters möte. Den tredje förhandlingen var föreslaget datum 24 december, (eftersom man där firar ortodox jul var det ett försök att få mig att ej närvara vid förhandlingen). Vi lyckades dock få ändrat datum till 25 december… Vid nästkommande förhandling blev domarens mamma sjuk och förhandlingen sköts upp av den orsaken. Vi fick beskedet när vi mellanlandade i Budapest. Det var bara att försöka hitta ett nytt flyg hem tillbaka till Stockholm, och vänta på ett nytt datum som kom först efter en månad…

I Haagkonventionen står det att beslut om återförande ska fattas inom 6 veckor. Verkligheten är dock något helt annat.

I slutet av februari kom äntligen beslutet från domstolen i Trebinje, ett beslut som dock innebar att ansökan om återförande avslogs, trots att det inte fanns några grunder för det enligt Haag-konventionen. Ett av argumenten var att Vid rotat sig i Trebinje, en stad han aldrig tidigare besökt eller har någon som helst anknytning till. Det hade ju också gått så lång tid efter bortförandet enligt domstolen, vilket då bidrog till det nekande beslutet. Det känns helt absurt eftersom domstolen själva orsakat fördröjningen av beslutet. Dessutom står det i Haagkonventionen att domstolen endast skall se till det datum då en anmälan om bortförande gjordes och får alltså inte ”tillgodoräkna” den tid som sedan förflutit.

Tyvärr får det inte några som helst negativa konsekvenser för länder som skrivit under Haag-konventionen men som ändå inte följer den. Svenska UD kommenterar inte beslutet, de endast beklagar och hänvisar enbart till ett överklagande, trots att beslutet är helt felaktigt enligt Haag-konventionen.
Som den kvarvarande föräldern står man helt rättslös, helt utan hjälp, och jag riskerar att inte alls få återse min son. Jag oerhört orolig för hur allt detta det kommer att påverka min honom i framtiden, hur han kommer att växa upp, bli tonåring och bli vuxen. Det känns som om den vuxna världen helt har övergivit och svikit min son. Kommer han nu att bara bli ett nummer i statistiken hos UD?

Min bosniska advokat har skickat in en överklagan, men då även överklagandet sköts av den lokala domstolen i Trebinje i Republika Srpska finns det ringa hopp om ett nytt positivt beslut.

Hjälp mig att påverka svenska UD samt regeringen att göra en kraftig påstötning på Centralmyndigheten i Sarajevo om att Haagkonventionen bör och ska respekteras! Hjälp mig att hjälpa Vid att få komma hem! Barn ska skyddas av den vuxna världen, inte glömmas bort eller bli ett offer för den tysta diplomatin eller icke fungerande rättsväsenden i andra länder…

Jag saknar min son så oerhört mycket. Man kan aldrig vänja sig vid att ens barn är borta, smärtan blir aldrig mindre. Varje dag är längtan och saknaden lika stor.