Det är december månad. Snart jul. Idag var asfalten glacerad av ett tunt islager när jag cyklade till jobbet. Fingrarna värkte trots de värmande tumvantarna när jag cyklade hem igen. Det har blivit kallt. Känns som vinter, som den vinter det är.
Det blir förmodligen en jul utan Vid. Det här året också.
Men bortförda barn kommer hem igen. För några veckor sedan kom en flicka hem till sin pappa, en flicka som försvann för ungefär ett år sedan, bortförd av sin mamma. Så barn kommer hem. Förr eller senare.
Det gäller att inte ge upp hoppet. Jag finns här. Jag väntar. Precis som så många andra drabbade föräldrar.
Jag pratade med en journalist för några dagar sedan som ville veta mer om hur SBN arbetar. Jag är tacksam när media och press skriver om frågan, men framförallt undrar jag vad myndigheterna gör för att förhindra och motverka bortföranden. UD går ut och säger att bortförandeärenden troligen kommer att öka i framtiden. Men jag ser inga förslag på åtgärder eller lagändringar. När kommer de?
Blir det nästa års julklapp? Eller kommer barn fortfarande att stå helt skyddslösa när de kidnappas av sin egen förälder?
