Fokus på Bortföranden av Barn i media idag

Idag har det varit ett stort intresse från medias sida angående Bortföranden av Barn, allt tack vare ett inslag i P1 i morse.

SBN blev i fredags kontaktade av en journalist från P1 som ville göra ett inslag med någon drabbad förälder samt med UD. Det resulterade i det inslag som sändes i P1 idag, där förutom min medverkan, även Ia Sweger, (en av de mest erfarna familjerättsadvokaterna i Sverige, tillika mitt ombud), samt UD:s presschef Anders Jörle intervjuas.

Antalet barn som förs ut ur Sverige olovligt ökar – Ekot | Sveriges Radio

sverigesradio.se

Jag är tacksam varje gång som fokus sätts på det ökande problem som bortförande och kvarhållande av barn är. Det kan inte nog debatteras, diskuteras och skrivas om. Jag önskar lagändringar, samarbete mellan myndigheter, riskbedömningar, barndomstolar och kanske mest av klokare föräldrar och även en ökad medvetenhet hos alla vuxna i samhället. Det är aldrig ok att bortföra eller kvarhålla ett barn, det är aldrig ok med umgängessabotage eller egenmäktighet med barn. Aldrig. Inför en nolltolerans och öka barnens rättssäkerhet och skydd!

Jag får ibland kommenterar om att “Vid vill ju stanna hos sin pappa och då är det ju ingen kidnappning”. Men ett barn som bara har en förälder att ty sig till, som inte har någon annan i världen, det barnet är lojal mot den föräldern. Oftast är den bortförande föräldern pressad, mår psykiskt dåligt och är instabil. Hur kan vi då begära att ett barn ska sätta sig upp mot den föräldern, den person som barnet är helt utlämnad till? Vi vuxna är ofta fega och tycker att det är jobbigt att hantera liknande situationer, men vi kräver att ett barn ska klara av det…

Min son har i domstol i Bosnien sagt att jag slår honom och låser in honom. Min son som inte kunde sova utan att jag läste godnatt saga, som inte kunde somna utan att jag höll om honom, som älskade att sitta i knä,och som var/är den mesta fantastiske underbare pojke man kan önska sig. Min son som försökte hjälpa och rädda sin pappa som mår dåligt. När inga vuxna klev in, när inte myndigheterna kunde skydda och hjälpa Vid och frånta honom ansvaret, då gjorde han vad han trodde han var tvungen till. Att ljuga om sin mamma, för att hjälpa sin pappa. Han mer eller mindre tvingades av sin pappa att ljuga och han fick agera förälder åt sin egen pappa.

Dessa utsatta barn som drabbas av att bortföras av en av sina egna föräldrar, dessa barn, som min son är en av, de försöker bara  överleva… Så gott de kan. Och vi kan inte stjälpa över ansvaret på dem, det är inte de själva som ska hjälpa sig hem, det är vi som måste hjälpa dem. Det är inte deras ansvar, har aldrig varit, trots att de ofta tvingas ta ansvar för en förälder som mår psykiskt dåligt. Vi måste fortsätta att kämpa för att de ska få vara barn igen, att de ska få tillbaka sin vardag, sitt liv, båda sina föräldrar.

Jag pratade precis med en mamma vars dotter är bortförd till Palestina. Pappan hade ringt till mamman för några veckor sedan för att kräva att hon  skulle ta bort dotterns svenska namn. Mamman vägrade, vilket resulterade i att den lilla dottern i stället ringde sin mamma och bad samma sak, men med orden “Om du inte tar bort mitt svenska namn, så vill jag aldrig mer träffa dig”.

Ungefär samma sak sa Vid till mig när jag träffade honom i maj i Trebinje. “Mamma, om du inte tar bort efterlysningen på pappa, så vill jag aldrig mer träffa dig”

Det är slående hur föräldrar på nästan exakt samma vidriga sätt utnyttjar sina barn.

Jag vill åka till Paris igen med Vid. Jag vill fungera som en  mamma igen till Vid. Vid är lika närvarande nu, som när han var fysiskt här. Han finns varje dag i mina tankar. Varje dag. Jämt och Alltid.

Ingen som läser detta kan tycka det är ok att jag inte får prata med Vid, att jag inte får ha någon kontakt med honom och att jag förvägras detta av min sons pappa. Ingen som vuxen eller förälder kan väl någonsin ta parti för dessa föräldrar som begår faktiska brott mot sina egna barn.

Det kanske mest avskyvärda av allt, är att Vid nekades av sin pappa att ringa hem till Sverige för att ta farväl av sin mormor som dog i augusti i år. Min mamma blev med kort varsel mycket sjuk i cancer, och hon dog utan att hon fick höra sitt enda barnbarns röst igen. Trots att jag via socialtjänsten i Trebinje bönade och bad om detta. Hon drömde om Vid på natten två dagar innan hon dog.

Hon drömde om att Vid var hemma igen.