Barnens rätt

Jag har kontakt med många andra föräldrar som är i samma situation som jag, dvs att deras barn är bortfört av den andra föräldern. Våra situationer kan se lite olika ut. Ibland vet man inte alls var barnet/barnen finns. Ibland får man kanske t o m prata med sina barn, (oftast med olika villkor som krav), även om man inte tillåts träffa dem. Vad det hela dock alltid handlar om är makt och kontrollbehov, något som helt styr den bortförande förälderns agerande. Det handlar aldrig barnens bästa. Aldrig. Det handlar aldrig om kärlek. Tvärtom.

Att veta att Vid växer upp i snedvriden värld, som helt kontrolleras av hans pappa, det gör mig oerhört orolig. Att veta att dagarna går, dagar och månader som aldrig kommer tillbaka, det gör mig också fruktansvärt ledsen. Ledsen främst för min sons skull som berövas en normal uppväxt. En uppväxt med tillit, kärlek och trygghet. En uppväxt utan kontrollbehov och maktutövande.

Vare sig våra saknade barn finns i Rumänien, Storbritannien, Bosnien eller Libyen, så finns där en förälder som  som lever med förljugen verklighetsuppfattning, som är så förblindad av hat, hämnd och kontrollbehov att han eller hon inte ser sitt eget barns behov. Sitt barns behov av kärlek från sina båda föräldrar.

Och då… har man tappat hela sin rätt att kallas för förälder. Det handlar inte om föräldrarnas rätt till sina barn. Det handlar om barnens rätt till sina föräldrar. Till föräldrar som verkligen fungerar som föräldrar.