Tidningen Dagen

Tidningen Dagen publicerar idag en artikelserie om Förlorade barn.

Jag är tacksam för de journalister som väljer att skriva om det här oerhört allvarliga och svåra ämne. Det är viktigt att vi skriver mer, pratar mer och över huvudtaget engagerar oss mer för de barn som drabbas. Det är också viktigt att vi som medmänniskor säger ifrån, och inte accepterar när en förälder kvarhåller eller bortför sitt barn. För de barn som drabbas är ett stort trauma och innebär skador som tar lång tid att reparera. Det är dagar och år som aldrig kommer tillbaka.

Foto: Jacob Zetterman

Anna & Vid

Förlorade barn (del 1 av 3). Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända. Dagen har pratat med tre föräldrar som delar samma smärta. Förutom saknaden delar föräldrarna också hoppet – att barnen en dag ska komma tillbaka till dem.

Publicerad: 2010-07-29 03:00 | Uppdaterad: 2010-07-29 10:05

För två år sedan rövades Anna Franks son bort till Bosnien. Hon har sedan dess fått domstolsbeslut både i Sverige och i Bosnien på att hon ska ha ensam vårdnad om sin son. Men det lär behövas något mer för att Vid ska komma hem. Josephine fick inte med sig sina två barn när hon flydde till Sverige. Nu vill hon att familjen ska återförenas, men kan inte få fram tillräckligt bevis på att barnens pappa har avlidit och att hon bör ha vårdnaden om sina barn.

Barnrummet borde egentligen uppdateras en aning. Den brasilianske fotbollsspelaren Ronaldinho har sett sina bästa dagar, likväl hänger hans tröja där på väggen. Och frågan är om planschen med de tecknade superhjältarna fått vara kvar om rummets ägare varit på plats.

Men mamma Anna vill inte röra något.

- Han får bestämma själv, säger hon när hon sätter sig på sängen där hennes trettonårige son Vid borde sova om nätterna.

Var han istället sover, det vet hon inte. Troligtvis i staden Trebinje som ligger i Republika Serbska, den serbiska enklaven i Bosnien. Där har hon träffat sin son två gånger sedan han försvann från Sverige. Det har varit korta och nervösa möten där de varit övervakade av myndighetspersoner. De har heller inte fått prata svenska eller om Sverige, med motivering att det skulle skada pojken psykiskt. Första gången träffades de fem minuter, och drygt ett år senare en halvtimme

- Han var jättenervös. Benen skakade, och hans budskap var att se till att pappans efterlysning försvann, berättar Anna Frank om sitt senaste möte med Vid.

Några kramar senare var hon tvungen att gå därifrån och lämna sonen i ett land utanför EU, i en landsända som skapat sitt eget serbiska system för att distansera sig från den bosniska centralmakten. Ett perfekt nationalistiskt gömställe för den som vill hålla sig undan internationell rättvisa.

Att en förälder för bort sitt barn till ett annat land är ett problem som blivit allt vanligare i Sverige i och med att världen blivit mer global. För tillfället behandlas drygt hundra olika ärenden av Utrikesdepartementet, och det är en nivå som personalen har börjat vänja sig vid.

Det är både mammor och pappor som ensidigt väljer att försvinna med sitt barn, och Anna Frank är mån om att betona att här råder inget könskrig, och nidbilden att det bara är patriarkala pappor som försvinner med sina barn stämmer inte.

Istället för att peka ut ett visst kön vill Anna Frank berätta att det för tillfället finns en hel del brister på hur myndigheter hanterar de här fallen. Hon tycker att lagstiftningen måste spetsas till, polisen måste få befogenhet att ingripa snabbt. Det borde upprättas jourdomstolar som kan ta snabba beslut, för att föräldrar inte ska kunna förhala och vinna tid på att inget görs. Det borde också införas sanktioner mot länder som bryter mot de internationella spelregler som satts upp inom Haagkonventionen.
Systemet går att förbättra, och Anna Frank kan tala av egen erfarenhet eftersom det fanns gott om varningssignaler hos myndigheterna om vad som var på gång i hennes fall.

Anna Frank separerade med Vids pappa när deras gemensamma barn var sex år, och Vid fick bo varannan vecka hos sina föräldrar. När Anna sedan hittade en ny man och gifte sig tyckte hon att hennes tidigare partner började agera onaturligt. Han kunde exempelvis spendera hela dagar i skolan tillsammans med sin son. Ett beteende som inte fungerade i längden och som även myndigheterna reagerade på. Det slutade med att pappan förlorade vårdnaden.

- När det beslutet kom höll pappan honom hemma från skolan i tre månader, och utan någon kontakt med mig, berättar Anna Frank.

Pappan blev arresterad för vad han gjort, Vid fick byta skola och påbörja ett nytt liv.

- Skolan fungerade bra till en början. Men en dag märkte jag att Vid började bli nervös. Då hade pappan hittat honom i skolan.

Ännu en gång höll pappan sin son hemma, och eftersom han hade överklagat beslutet att inte få ha vårdnaden skulle ännu en domstolsprocess dra igång.

Då inträffar något som gör Anna Frank riktigt upprörd. Trots att hon hade ensam vårdnad, trots att pappan brutit mot alla tidigare domstolsbeslut och olagligt ha hållit sitt barn borta från skolan, fattas ett beslut som skulle visa sig bli förödande.

- Då går hovrätten in och ger honom ensam vårdnad tills huvudförhandlingarna ska börja. Under en månad får han ensam vårdnad, berättar Anna Frank som fortfarande inte kan förstå hur man kan gynnas av en domstol genom att bryta mot lagen.
Månaden går och den 10 juni 2008 fastställer hovrätten att Anna Frank ska ha ensam vårdnad av barnet. Pappan får enbart träffa sonen kortare perioder, och enbart under övervakning.

När domen kom befann sig far och son redan utomlands och har hållit sig gömda sedan dess. Pappan är efterlyst av Interpol, och Anna Frank har dessutom vunnit vårdnaden om sin son i Bosnien, efter att de erkänt det svenska vårdnadsbeslutet. Trots alla papper hon har i handen, lagparagrafer i ryggen så har hon dock inte fått tillbaka sin son till Sverige.

Anna Frank sitter i dag i styrelsen i föreningen Saknade barns nätverk, en organisation som stöttar föräldrar vars barn rövats bort. Hon berättar att det finns ett stort behov av kunniga medmänniskor som kan ge sitt stöd när ett barn försvunnit. Ofta mår man väldigt dåligt och mitt bland alla upprörda känslor är det svårt att fokusera på det som behöver göras. Nätverket hjälper till att rätt myndigheter kontaktas, de försöker knyta ihop samordningen med polis, sociala myndigheter och tipsar om advokater.
Saknade barns nätverk vill också stötta processen långsiktigt, exempelvis om det blir en juridisk process i annat land. Då kan de hjälpa till med att hitta billigt boende, hitta tolkar och bra advokater.

Anna Frank berättar att hon och hennes man har lagt ut en halv miljon kronor i kampen för att få hem Vid, bland annat resekostnader och advokatkostnader nere i Bosnien. De är besvikna på att det inte går att få något ekonomiskt stöd från myndigheterna i Sverige, framförallt för att de själva inte har begått något fel.

- Att kämpa för sitt barn ska inte bero på vilken inkomst man har, utan det ska även en mamma eller pappa som inte tjänar så bra kunna göra. Det är orättvist att den ekonomiska bördan ska ligga på den föräldern som inte gjort något fel.
Anna Frank berättar också att Saknade barns nätverk inte bara ska vara ett stöd efter att ett barn rövats bort. De vill också vara med i det förebyggande arbetet, påverka politiker, sprida information och bearbeta myndigheter.

När hon pratar om vad som behövs göras märks det att Anna Frank gått igenom en lång process, hon har stångats mot myndigheter, läst lagar och vet vem som ansvarar för vad. Men mitt bland alla konventioner och juridiska domar finns också känslorna, saknaden och gråten som inte är långt borta.

- Man vänjer sig aldrig riktigt, säger Anna Frank efter två år av saknad.

- Man tror inte att man ska klara en dag, en vecka, eller en månad utan sitt barn. Och helt plötsligt har det gått två och ett halvt år. Men saknaden blir aldrig mindre, man vänjer sig aldrig.
- Jag ville inte lämna mina barn, men jag hade inget val, berättar Josephine om flykten från sitt hemland.

Hon är född och uppvuxen i Demokratiska Republiken Kongo, ett land som det senaste årtiondet exporterat en rad olika skräckberättelser. Först handlade det om storskaliga krig med flera länder inblandade. Sedan kom gerillakrigen och våldtäktsvågen. Mitt i detta brutala virrvarr har Josephine vuxit upp.

Hon kommer från Norra Kivuprovinsen i östra delen av jättelandet DR Kongo, en provins som fortfarande anses vara en konfliktzon.

När Josephine berättar om varför hon valde att lämna sitt hem börjar hon med att nämna sin man. Han var politiskt aktiv i rebellrörelsen CNDP, lett av den mytomspunne generalen Laurent Nkunda, numera fängslad och anklagad för krigsbrott. Som aktiv i rörelsen blev Josephines man eftersökt av den kongolesiska armén.
- En dag bara försvann min man. Jag letade efter honom i över en veckas tid. Och efter två veckor kom de efter mig, berättar Josephine.

- De kom hem och frågade ut mig, men de ville inte förstå.

Till slut tog de med sig Josephine till ett fängelse, där militären försökte pressa henne på information om var hennes man befann sig.

- Jag kunde inte säga något, jag visste inte var han var. Jag har aldrig varit engagerad politiskt, utan det var min man de var ute efter.

I fängelset blev Josephine sjuk, hon fördes till sjukhus, och när hon skrivits ut därifrån bestämde hon sig för att fly. Först tog hon sig till grannlandet Burundi, och därifrån lyckades hon ta sig till Europa och Sverige.

Att ta med sig barnen i flykten sågs inte som ett alternativ, utan de fick istället bo hos släktingar i Rwanda. Planen var att de skulle komma efter så småningom, och när Josephine fick uppehållstillstånd i Sverige skickade hon in en ansökan om familjeanknytning.
Att ansöka om uppehållstillstånd för att man är anhörig är inget märkligt, exempelvis fick över 34 000 människor komma till Sverige förra året av den anledningen. Det innebär att anhöriginvandringen är avsevärt mycket högre än antalet beviljade asylärenden, som samma år låg på omkring 7 500 personer.

Men Josephines ansökan har inte varit lyckosam, och hennes två döttrar, tolv respektive fjorton år, får inte komma till Sverige. Både Migrationsverket och Migrationsdomstolen har gjort samma bedömning, och anledningen till att barnen inte får komma hit beror på deras pappa. Han har nämligen inte gett sin tillåtelse att barnen ska få bosätta sig i Sverige, och Josephine har heller inte ”inlämnat intyg som visar att hon är ensam vårdnadshavare”, skriver Migrationsverket i sitt beslut där barnen nekas uppehållstillstånd i Sverige.
Att barnens pappa skulle lämna in något sådant intyg känns inte speciellt rimligt. För med största sannolikhet är han död. Efter att ha försvunnit från hemmet i DR Kongo har inte Josephine hört något från sin man. Flera år senare, när hon var bosatt i Sverige, fick Josephine under hösten 2009 reda på att han avlidit i fängelse nere den kongolesiska staden Goma. Informationen fick hon av pappans släktingar, som även skickade med ett intyg på dödsfallet som påstås ha inträffat för två år sedan. Dödsbeskedet tog Josephine mycket hårt, men papperet hon fått från DR Kongo verkar inte räcka som bevis i en svensk domstol.

Migrationsdomstolen konstaterar bara att intyget är ”av mycket enkel beskaffenhet och saknar uppgifter om till exempel hur han ska ha avlidit”. Av dokumentet framgår inte heller ”hur eller när hans anhöriga ska ha fått besked om hans död” och hur den dödes identitet fastställts. Med den motiveringen har alltså Josephine fått avslag på sin överklagan av Migrationsverkets beslut. Nu vet hon inte hur hon ska bevisa för svenska myndigheter att hennes man är död. Hon har heller inga dokument som övertygar svenska myndigheter att pappans släkt godkänner att hon som mamma ska ha vårdnaden för sina barn. Efter att de fått information om pappans dödsfall har släkten hållit ett familjeråd, och där kommit fram till att det är Josephine som är bäst lämpad att ta hand om barnen. Ett traditionellt sätt att göra avhandla familjeärenden i DR Kongo, men enligt Migrationsdomstolen är dokumenten från familjerådet inte tillförlitliga, och de menar att Josephine inte ”har visat att hon skulle ha ensam vårdnad om döttrarna”.
Röda Korset arbetar mycket med att återförena familjer, och Alexandra Segenstedt konstaterar att det är problematiskt när människor som flyr en konfliktzon i efterhand måste komma med myndighetspapper.

- Att få ut handlingar på att man har ensam vårdnad om sina barn i ett sådant område är svårt, konstaterar Alexandra Segenstedt.

Hon känner inte till förhållandena i DR Kongo speciellt bra, och lyfter istället fram Somalia som exempel, ett land som inte haft en fungerande regering sedan 1991. Där finns flera liknande ärenden, där föräldrar har svårt att få fram bevis på grund av att det inte finns myndigheter som kan verifiera människors berättelser.

Varför ställer Migrationsverket och Migrationsdomstolen så höga krav från människor som kommer från konfliktområden?- Det är förvaltningsrätt. Förvaltningslagen styr och allmänna principer gäller, som inte tar hänsyn till vilket område man kommer ifrån, säger Alexandra Segenstedt.

Hon förstår mycket väl att det är principiellt viktigt att alla asylsökande måste följa samma regelverk, men tycker också att det måste gå att hitta möjligheter utifrån de förutsättningar som finns. Kommer man som flykting från en osäker region är det viktigt att kunna värdera de dokument som kommer därifrån på rätt sätt. Och kommer man från ett konfliktområde kanske det inte bör ställas samma juridiska krav?

För Josephine har de här beviskraven hittills varit omöjliga att leva upp till.

- När jag kom till Sverige hade jag ingenting. Hur ska jag kunna få fram bevis, undrar hon.

Istället för en nystart med familjen har livet i Sverige bjudit på en rad motgångar, och trots att hon regelbundet skickar ner pengar berättar Josephine att hennes barn börjat vända sig emot henne.

- Det känns mycket svårt när jag pratar med mina barn i telefon. De börjar anklaga mig för att jag lämnade dem. Det gör ont att de inte förstår mig. Det gör ont.
Förutom att Josephine försökt få hit sina barn har hon också tre småsyskon hon skickat in en ansökan om familjeanknytning för. Hon har nämligen tagit hand om dem efter att deras föräldrar dog, och säger att hon sedan dess varit som deras mamma. Den juridiska processen för småsyskonen är avsevärt mycket brantare än när det gäller de egna barnen, eftersom svensk lagstiftning främst fokuserar på att det är kärnfamiljen som ska kunna återförenas. Dessutom håller ett av syskonen på att fylla 18 år, och blir då myndig, vilket mer eller mindre omöjliggör en familjeåterförening i Sverige.

Jacob Zetterman
Reporter

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=220314